Maria och Michael

Maria hjälper oss att städa vårt hus. Maria är 40 år, oerhört arbetsam och lämnar varje torsdag vårt hus skinande rent. Denna torsdag ska vi följa med Maria hem till Sir Lowrys Pass Village och se hennes nya hus. Tillsammans med sina fyra mindre barn har Maria flyttat från ett skjul, ett "shack", till ett litet ljusgult aluminiumhus med vatten och el, vilket hon inte haft förut.
Maria äldste son, 18-årige Jerome, har flyttat hemifrån. Hans flickvän är gravid och han har flyttat till flickvännens hus. Alltför många flickor är bara tonåringar när de blir gravida och detta trots tillgång till gratis p-piller. Jerome har slutat skolan och börjat jobba på ett bygge. Vad kan man göra, vi bara håller tummarna att allt ska gå dom bra i livet!

Marias hus är ett av dom längst bort.

Marias hus är inte stort, bara 35 kvadrat och mycket yta täcks av sängar. Rinnande vatten finns bara i det lilla tvättrummet/toaletten, inte i köket. På en liten, liten spis med två plattor ska matlagning skötas. Det är tufft och förhoppningsvis kan vi hjälpa till lite.

Maria är mycket stolt och inte minst mycket stolt över sina barn. Hon berättar att det är konsert i Sir Lowrys Pass Town Hall på kvällen. De två minsta barnen, Allister och Wesley, skall uppträda tillsammans med sin lekskola. Jag får komma in och titta. Klockan är strax efter sju och julkonserten skall börja klockan halv åtta.

Wesley och Allister, fina och lite allvarliga, väntar dom på
att konserten ska börja 

Mellan 2-6 år är dessa barn, som sitter som små ljus och väntar

Halva hallen är konsertsal och avdelad med ett långt skynke. Bakom detta skynke sitter alla de finklädda barnen och väntar på att få uppträda. Flckorna har vita klänninar och pojkarna vita skjortor och mörka byxor. Jag får hälsa på rektorn som tillammans med lärarna håller en strikt ordning här inne. Maria är uppenbart så nöjd och stolt. Hon kallar på Wesley och Allister så att jag kan fotografera.
På vägen ut för jag hälsa på storasyster Anthea, som sitter bänkad och väntar på att föreställningen ska börja.












Dagen efter kommer Michael hem till oss med sina fem barn, fyra flickor och en liten sladdis, Edward, ett och ett halvt år. Michael hjälpte oss tidigare med vår trädgård och är en myckt händig kille. Han har nu lyckats ta sitt långtradarkörkort och kör lastbil på heltid. Detta året är han en "learner" och får därför inte så mycket betalt (ca 5000 Rand i månaden, en Rand=0.65 kr) men nästa år skall han avancera och bli en fullvärdig lastbilschaufför med en betydligt bättre lön (kanske 3-4 ggr nuvarande lön), vilket bäddar för ett mycket bättre och tryggare liv för honom och hans familj.

Asaria, Junis, Ashiba, Ifa och Edward sitter bänkade. Storasyster Junis kommer alldeles
strax att knäppa sina händer och be bordsbön, syskonen följer och gör likadant.
Sen får man äta sin milktart!

Alla barnen kommer hit för att få fina kläder som vi haft med från Sverige (tusen tack alla snälla givare där hemma). Röda och rosa jackor och tröjor fann sina stolta ägare och dom blev så fina och mycket glada.
Sen fikade vi och åt kakor och god sydafrikansk "milktart". Alla ville plaska i vattnet men ingen kunde simma. Michael berättade att han brukar ta ut barnen en i taget på Strand i vågorna och bada.

Stolt pappa Michel och Stefan får vara med på bilden också. Michel är en rastaman, som klippt av sina långa
rastaflätor och se då, äntligen fick han jobbet som lastbilschafför

Men lille Edward var ett riktigt yrväder, inte stilla en sekund och tror ni inte att han trillade i vattnet! Det gick på ett ögonblick och hans pappa hoppade i på ett ögonblick likaså. Ingen skada skedd men dom blev väldigt blöta båda två och alla systrarna fnissade hejdlöst.

Här sitter vi alla fint

Nu blir det lite mera stimmigt och två minuter senare hade den lille ramlat i följd av en
supersnabb pappa Michael!

Emelies Playschool

Lisa och jag är med i den svenska damklubben Svalorna. Ann-Marie, en av damerna som bor och arbetar här i Somerset West sen många år tillbaka, åker varannan onsdag till Emelies Playschool med frukt och grönsaker. Under sommarperioden blir Ann-Marie avlastad av oss svalor. Nu är det Lisa och jag som ansvarar för en del av denna uppgift.

I onsdags introducerades vi av vår vän Eva. Vi handlade i en grönsaksbutik bakom Woolworth på Main Street i Somerset West. Här fick vi lära oss Evas sätt att pruta och vad en Combo är, nämligen fyra olika sorters grönsaker i stora bagar, som såldes till ett specialpris. Det var potatis, lök och två olika sorters rotfrukter. Barnen tycker inte om lök, sa Eva (har vi hört det förut?), kan vi få äpplen istället? Jodå, det gick.

Rejäla förpackningar i en fullastad bagagelucka, vi hjälps åt att bära in

Bra med en matpolicy, inte lätt att lära om man är hungrig

Alla barnen gillar vattenmelon och bananer, så det köpte vi också. Denna gång var Jörgen och Barbro med, vilket innebar att vi fem kunde dela på notan denna gång. Det blev ett rejält lass.

Emelies playschool ligger i Sir Lowrys Pass Village, bredvid det lilla sjukhuset eller kliniken. Emelie själv är inte på plats när vi kommer. Hon går en Montessorilärarutbildning samtidigt som hon sköter sin lilla skola. Emelies mamma startade den som ett soppkök för barn för 10-15 år sedan. Då fick barnen komma med sin skål och så fick dom ett bra mål mat varje dag. Man huserade i en liten barack.

Nu har skolan vuxit. Ingen av barnens föräldrar har råd att betala några avgifter, alla bor i området och har det knapert. Emelie och hennes mamma före henne har lyckats skaffa ett antal sponsorer, svenskar, tyskar, engelsmän och nu har man det riktigt bra. En av kyrkorna i Somerset West har precis levererat nybakade muffins. Skolan har fått en tvättmaskin och en ny spis. De 65 barnen är rena och välnärda. Varje dag får dom frukost och lunch.

Det finns lite leksaker. Emelie driver en skola för de lite större barnen i ett rum och en lekskola för de mindre barnen. De som arbetar här ser glada och stolta ut precis som barnen, härligt.

Stolt kokerska visar den nya spisen och låter oss sniffa på dagens
lunch, som är en fiskgryta och som sprider goda dofter.

Nöjd skolflicka säger hej

Lekplatsen

Glada barn, som gillar besök och hemskt gärna vill bli kramade

Barbro har tagit bilder som alla vill titta på

Många små barn vill sitta på Jörgens rejäla arm 

Helt OK att ta med sin 2 månaders baby till jobbet ...

Så här ser det ut på gatan

Emelies Playschool ligger i ett kåkstadsområde och närmsta granne är en ruckel, där man säljer alkohol. En liten flicka hänger i dörröppningen. Vi förstår att hon egentligen borde vara i skolan också men ingenting är självklart. Den 19/12 stänger skolan för julen och öppnar inte förrän runt den 10 januari. Helt säkert blir det då tufft för många av barnen, kanske dåligt med både mat och tillsyn. Jul och nyår är Sydafrikas semesterperiod och alla skolor stänger. Badstränderna fylls med människor och alla firar, var och en på sitt sätt. En gång till kommer vi hit före jul och får chansen att bidra med det vi kan.

Söndagsnjutning i Kirstenbosch

Lisa och Thomas bjuder in till vingårdstripp tillsammans med vännerna Kerstin och Lasse. Denna gång avslutas dagen med söndagskonsert och picknick i Kapstadens Botaniska trädgård, Kirstenbosch.

Förunderligt vackert som alltid med blånande berg i bakgrunden

Solen strålar, vindarna är ljumma när vi ger oss i väg. Målet är Constantia, det område med vingårdar som ligger söder om Kapstaden.

Vi njuter Constantia Glens mycket goda viner och sen blir det mat på Simons Restaurant, också i Constantia Valley. Där åt vi god mat men mest var vi fascinerade av en madam, som helt uppenbart var bodybuilder. Iklädd åtsittande grå trikåklänning var hon bland det muskulösaste vi sett på nära håll och såg ut som klippt ur en bodybuildertidning. Men, servera mat kunde hon och överblick hade hon, så det var nog bara att önska henne lycka till både med fortsatt restaurangkarriär och med sitt bodybuilderliv!

Söndagskonsert på grsmattan, vi njuter tillsammans med många andra söndagsnjutare

Nästa anhalt blev vackra Kirstenbosch. Varje söndag under sommarperioden kl 17.30 kan man gå på Kirstenbosch Summer Sunset Conserts. Man sitter på gräsmattan och har med sig mat och vin och njuter skön musik. Denna gång var det National Youth Orchestra och också tredubbelt med svenska inslag. Först och främst gladde Barbara Hendricks oss med idel välbekanta sånger av Gershwin, Bernstein mfl. Mycket vackert!

Barbara Hendricks i egen hög person

Dirigenten var svensk,  Fredrik Burstedt och likadant en av soloartisterna, Magnus Lindgren. Magnus spelade saxofon och det gjorde han fantastiskt bra. Men ingen av oss kände tyvärr till dessa två sistnämnda förmågor men det var väldigt roligt med dessa svenska inslag ändå.

Konserten besöktes också av en för både sydafrikaner och svenskar mycket välkänd person, biskop Desmond Tutu. Han satt bänkad 50 meter bakom oss i en stol under palmerna. Självklart blev han hyllad och applåderad. Självklart gick Barbara Hendrix och också Magnus Lindgren upp för att hälsa efter konserten. Hej, sa Stefan till Barbara, när hon gick förbi. Ja, hej, hej, sa hon och såg lite överraskad ut men log gott.

Desmond Tutu med nära och kära på hedersläktaren. Han ser god och glad ut i fin Emilmössa
och hyllas och applåderas av många

Ungdomsorkestern pausar och helt klart var det ett gäng som var rejält progressivt och utmanade
 tonerna på många innovativa sätt, kanske inte alltid i total harmoni?

Vi mår gott i skuggan

Vad skulle nu barnbarnen säga? Morfar, du sover alltid i din stol!

Men se, även herrar vaknar till, här är Stefan och Thomas med
raska kliv på väg mot bilen genom vacker grönska

Hej då säger den här lilla fina familjen

Nu går vi på buggkurs!

Stefan och jag har börjat på buggkurs hemma i Göteborg minst två gånger och varje gång slutade vi i förtid, inte bra, men det gjorde vi! Så nu fick vi ordna detta själva!

Kent Athol på Lesley Porter School of Dance 

Sagt och gjort, vi fick via Tania på Immigration Services, namnet på en danslärare, som heter Kent Athol. Kent visste precis vad vi pratade om och berättade att i England kallas det "bugging" och i USA heter det "hustle".

Underbart sa vi, kan vi ordna en kurs? Och det kunde vi!














Onsdag den 26/11 kl 19.15 började 20 förväntansfulla blivande buggentusiaster på kurs. Och se, vi lärde oss massor. Det visade sig också att vår lärare Kent förutom att vara mycket pedagogisk också hade ett fantastiskt ergonomiskt tänkande. Ingen skulle bli skadad, ingen skulle dras och knyckas iväg för hårt eller för häftigt. Damernas händer ska vila lätt i herrarnas, damerna ska snurra runt med lite lätta fingerrörelser.

Jörgen, Barbro, Lena och Karl-Gustav är förväntansfulla. Kent pekar med hela handen

Vi lyssnar noga, det är inte helt okomplicerat ..

Och oj, vilket ansvar som lades på alla herrars axlar! Mannen för och ligger därmed alltid sekunden före damen. Detta innebär att 99,9 % av alla fel som begås vilar på herrarnas skuldror, vilket herrarna måste lära sig att bära med jämnmod.

Dansanta Babs och Sven-Åke klarar sig med glans

Vi får lära oss att inte vifta med armarna och att ha styrka i armarna. Mage mot mage skall det vara och ett, två, tre, fyra, grundstegen måste vi ha superkoll på.

Efter två gånger har vi lärt oss 8 olika turer, inte illa. Gång nr tre måste det alltså bli repetition och sen tror vi att gång nr fyra måste vi ge oss på att byta partners. Ni förstår vilken nivå vi är på, absolut grundnivå! Men kul har vi!

Men spelar vi nån golf?

Jojomensan, det gör vi! Och kan ni tro, vi tycker det är så kul! Tävling tisdagar och fredagar och så lite träning på golfrangen dessemellan. Innan jag kom ner så var Stefans bror Ulf på plats och gissa vad dom två gjorde? Jo då, spelade golf, så klart

Broder Ulf i auktion, ser fint ut!

Extra glad är Stefan för det har gått så bra! Det kan vi högst sannolikt tacka Erik Blomvist på Halmstad Golf Arena för!
Erik, min kompis Anna-Stinas son, men också golfutvecklare och pappa till Balance Golf. För en golf i balans och med en ren bollträff! Varje gång! Man ska kunna blunda och slå!
Visst låter det enkelt, inget att krångla till.

Först första pris i Fredagsgolfen

Och se, det gjorde inte Stefan utan så här bra gick det. Priserna bara trillade in, det ena efter det andra.

Stefan hedrar Erik med iklädd Balance Golf tröja

Och sen blev det första pris i tisdagsgolfen också! Tävlingsledare Rolf grattar och
vännerna Thomas och Lisa utnämnde även en st hatt till ett vandrande pris. Vi får
se hur det går med detta, Stefan är dock mycket nöjd!

Och någon kanske undrar hur det går för mig? Jag kan bara konstatera att min blomstringstid kommer, den har bara inte riktig börjat än!

Men det är inte alltid så enkelt. Mycket kan hända på en golfbana. Oftast promenerar man ju sin 18-hålsrunda, själva banan är så där 5-6 km lång. Dessvärre slår varken man själv eller kamraterna käpprakt (vilket man förstås borde) så det innebär att promenaden kan bli upp till en mil lång. Bra motion alltså!

Förtvivlan, hur får jag upp detta elände?

Av olika skäl kan en golfbil vara bra att ha. Ett mycket lättkört litet fordon, går inte så fort och med rejäla små hjul. Men bland kan det gå illa ändå. Hjälp, hur gick detta till och var kommer allt vattnet ifrån? Hjälper det om jag håller? Finns det ingen som bryr sig?

Jo, det fanns det ju! Den kom upp till slut!

Ibland hamnar man riktigt illa till, som här bakom trädet ..

På samma fina bana, Clovelly, ute på Goda Hoppsudden vandrar påfåglarna
omkring i mängd, så fina!

Det går åt mycket snack, här är det Thomas som slappar coolt
med Barbro, andra sliter med sina puttar ..

samtidigt som skön Lisa bara luktar lite på dom magnifika afrikanska liljorna

Volvo Ocean Race i Kapstaden, spännande tyckte vi!

Volvo Ocean Race, sju snabbseglande båtar ankrar upp på bästa plats inne i Kapstadens hamn. I två veckor ligger de vid kajen framför eleganta Victoria och Alberts Shoppingmall vid Waterfront.
Det är den tionde gången som Kapstaden är en av värdarna för denna tävling.

Alla sju båtarna på bästa plats vid Waterfront. Porträtt på "skipper" sitter vid varje båt.

Totalt sträcker sig resan över fyra oceaner, fem continenter och över nio månader. En enormt lång tripp under häftigt och säkert för dom tävlande spännande förhållanden. Läskigt skrämmande skulle det vara för många av oss.

Start i Spanien och efter 9 månader går båtarna i hamn i Göteborg, då skall vi vara på plats!
Från Kapstaden gick starten 19/11 och man varnade för starka vindar på rutten mot Abu Dhabi.

Som svensk är detta extra roligt. Volvo har en egen paviljong och visar upp lastbilar, en XC90, grävmaskiner och teknologi av allehanda slag. Hästen visar sina blårutiga madrasser i "The Swedish Pavillion". Inte utan att man så smått gnolar "jag är så stolt att jag är svensk"!

Vi är också många svenskar som möter upp denna lördag den 15/11. Det är nämligen mini-Volvo Ocean Race i yttre hamnområdet. Folkfest, massor med folk kommer och tittar.

Båten Dongfeng har en kinesisk besättning som bara har 6 månaders seglarerfarenhet, vilket
verkar oroväckande kort. Och mitt bland dessa finns vår enda svensk, Martin Strömberg.

Visdomsord från Martin, lycka till säger vi!

Här kommer en av båtarna så sakteliga in i hamnen efter avslutad tävling.

För första gången finns en båt, SCA, med en helt kvinnlig besättning, ett tufft gäng
precis som i de andra båtarna. Lycka till, tjejer, det kan ni behöva på resan!

I Volvopaviljongen återupplivar Stefan gamla minnen och provsitter XC 90 och Thomas kör grävare med dators och sydafrikansk tös hjälp.

Knivigt det här, lite framåt kanske ...

På väggen sitter en fantastiskt vacker bild från svenska Bohuslän med gråa, sköna klippor och ett härligt solstänk över vattnet, såå fin. Det ger verkligen hemlandskänsla så tack till Volvo för dessa hemlandstoner och för ert bidrag i denna, faktiskt helt otroliga tävling!

Lisa, Thomas, Inger o Stefan, stolta svenskar på plats i Kapstaden

"Imabala Talentshow Final 2014"

Talangjakt för 6-12 åringar i Somerset West Town Hall den 12 November kl 19.00, så kul att vi kunde gå på detta. Det anordnas för andra året i rad på organisationen Imibalas initiativ och kostar 20 Rand i inträde dvs 13-14 kronor, alltså nästan ingenting.

Glada Imibalabarn i entrén

Imibala är den välgörenhetsorganisation, som vi sponsrar på olika sätt, så att mindre bemedlade barn i och runt Somerset West, får kläder och utrustning så att de kan gå i skolan. Därför var det förstås extra viktigt att gå dit.

Efwas dotter Tessan jobbar som volontär på Imibala denna kväll.
Här tillsammans med volontärkompis Gini från Tyskland

Här sitter Tessans mamma, Efwa, tillsammans med Lisa, Thomas och Stefan
och väntar på att föreställningen skall starta

Programmet började kl 19.00 och slutade kl 21.30, exakt som planerat! Imponerande tidshållning med så många barn som uppträdde.

Att deklamera egna texter alternativt andras var populärt. Vi var imponerade över självsäkerheten hos dessa barn. Dom blickade tryggt ut över en fullsatt hall och orden bara flöt fram och dessutom med kraft och styrka, bra gjort!

Fullt med folk, barn, föräldrar, lärare och rektorer från de olika skolorna och Imibalafolk.
Tjejerna i dom fina skolklänningar är alla med i kören som vann första pris i sångtävlingen!

En kille spelade trummor med bravur. Tjejen, vi trodde skulle vinna sångklassen, hette Jessie Williams och hade en bra röst men hon blev faktiskt bara trea. Flera körer uppträdde och en av dessa knep första priset. Domarna var fyra till antalet och vad vi kan förstå ett proffsigt gäng.

Domarna tar seriöst på sitt uppdrag

Dom två tjejerna till vänstr rappade med inlevelse. Flickan till höger heter Jessie Williams
och har en jättefin sångröst. Poserade gjorde dom gärna, tusen tack, tjejer!

Kören med lite mindre barn, bedårande söta

Afrikansk dans, rap och "gumboot" dance dvs dans i gummistövlar var populärt. Inslagen var färgstarka och barnen så duktiga. Det var jätteroligt att se och uppleva denna entusiasm. Underbart jobbat alla barn!
Sen skulle Tessan hjälpa till att städa och göra i ordning lite och då hjälpte vi till lite också, Det gick förstås på ett kick, vi var många som hjälptes åt.

Kul att städa när man är många säger Olivia på Imibala.
Suddig bild men glad! Precis som hela föreställningen!