Vi har varit på Yoga-helg på Bodhi Khaya Retreat!

Kommer ni ihåg vad Stefan fick i födelsedagspresent av sin fru? Kanske inte, men han fick välja mellan en helg i Kapstaden med lite barhäng, besök på Spa, dans på Pigalle mm och en yoga-retreat i bushen utanför Hermanus. Han valde Yogahelg, fantastiskt! OK, vi sköt upp Kapstadenhelgen till 71-årsdagen men ändå! Roligt, tyckte jag!

Nu har vi varit där och vi tyckte det var jättetrevligt och mysigt på alla sätt och nu skall jag berätta lite om detta äventyr.
Så här såg det ut på Bodhi Khaya Retreat, som ligger ute i bushen 4-5 mil öster om Hermanus:

Bodhi Kkaya Retreat, en gammal farm med anor från 1700-talet. Namnet förklaras så här: "Bodhi" betyder medvetenhet i sanskrit och refererar till Buddha. "Khaya" betyder hem på xhosa, alltså blandas buddhism med sydafrikansk kultur. Varje helg har man olika slags sammankomster, "retreats" här, oftast av det mera spirituella slaget. 

Omgivet av fynbosklädda kullar ligger grönsaksträdgården under nät och en
labyrint i bakgrunden.

Bodhi Khaya andas frid ...

En lite sliten skönhet under stora svalkande träd

Fina stora hönor pickade hemtrevligt lite här och var

Warren, vår värd, tände en brasa för oss första kvällen. Vi bodde i hemtrevliga "the Farmhouse".
Pratsam kille, som berättade om livet på Bodhi Khaya och även om livet på Mauritius,
där han tidigare bott och arbetat.

Men nu till det viktiga - Yogafröken, Yogagruppen och vad gjorde vi? Vilka människor träffade vi här?

Yogafröken Elaine, en fantastisk tjej, kunnig, entusiastisk, otroligt vig i sin kropp. 

Snart dags att börja, morgon nr 2. Vi mjukar upp lite trötta leder.

Kolla Stefan, ganska bra bakåtvikning!

Tepaus på trappan

Elaine var en otroligt entusiastisk yogalärare, jobbade i vanliga fall på yogastudio i Kapstaden.
Här fokuserade vi på vinyasa yoga, på flöden, på en djupare förståelse av vår ryggrads naturliga kurva och sambandet med "core". Vi gjorde "the warrior" på korsen och tvären och till Stefans förnöjelse en massa stretchövningar i sidled, som förstås är bra för golfen. Mycket balansövningar, stå på ett ben, stå på huvud, stå på händer (OK, man måste inte göra precis allt)

En del var förstås enormt böjliga i sina kroppar, som dessutom var minst 25 år yngre än våra men vi tyckte nog vi klarade oss ganska OK ändå. Vi lärde oss nya saker, vi fick goda råd hur man kan hantera sin kropp och vi tyckte det var kul och helt klart, min stela nacke var efter dag 2 betydligt mera uppmjukad än den varit på länge, fantastiskt!

Vi åt vegetariskt och vi drack mest te, definitivt inget vin på två dagar! Soppa med gott bröd på kvällarna och mitt på dan fick vi vegetarisk bobotie, sydafrikansk gryta, med bröd, smör och ost till och sen den färggranna fruktsalladen. För säkerhets skull hade vi ju med oss både vin och ost och kex men se, det blev liggande orört i kylväskan.

Jättegod fruktsallad med papaya, ananas, kiwi och yoghurt och så lite ringlad honung
på toppen, jättegott! Linserna till höger fick faktisk vara!

Dessa två dagar gick osedvanligt fort. Vi mötte många mycket trevliga människor, en skotte med sin kanadensiska fru, som bodde i Kapstaden. En sydafrikansk engelskalärare, boende i Dubai, som kom hem för att njuta av den fantastiska grönskan hemma i Sydafrika, hälsa på familjen och också åka på yogaretreat. Flera yogalärare var med, som tyckte om att göra ännu lite mera yoga och förstås vidareutveckla sig.
En tjej från Calfornien, som var ute på vift och utforskade livet först i Grekland, där hon träffade på Elaine och sedan kom hon till Sydafrika. Några var mammor med småbarn, som åkt hemifrån och lämnat maken hemma med barnen, härlig njutning. Ingen var pensionär utom vi men det gick väldigt bra ändå. Vi hade mycket trevligt och vakade in Earth-hour kl 20.30 med en brasa och gott samspråk.

Gänget med Elaine med långa flätor i centrum

Uppbrott, dags för alla att åka hem

Så här pigga och utvilade var vi efter två dagars yoga, minst 8 timmars sömn varje natt och inget nattsudd. Vilken fantastisk stjärnhimmel det var där ute i ödemarken! Man kunde verkligen se Vintergatan eller "The Milky Way", som spred ut sig som ett ljusband över himlavalvet! En stilla skönhetsupplevelse! Sen åkte vi R 44 hem igen, kustvägen längs Bettys Bay och Pringle Bay, så vacker den också, se bara på bilden!

Protea i förgrunden, en slingrande väg hemåt och Hottentott Holland bergen i bakgrunden

100 stolta fina Imibalabarn får sin skolgång sponsrad, Tack Alla!

Så blev det då klart - målet är uppnått! Tillsammans sponsrar vi 100 barns skolgång även 2015 med 90 000 rand (1 Rand=0,72 öre). Genom Imibala Golf Cup, genom Fredagsgolfarnas bidrag, genom Rotaryklubbarna i Långedrag, Göteborg och här nere i Strand, Sydafrika och genom privata sponsorer har detta blivit möjligt! Tusen tack till alla fantastiska sponsorer! Tusen tack till alla som hjälpt till! Som vi alla vet, 100 barn, det gör skillnad!

Onsdagen den 25 mars var det dags att lämna över checken på 90 000 Rand till Imibala, till glada barn och till en glad Mariette. Kl 11 denna vackra sommardag samlades vi. Robert från Rotary Strand och Stefan rullade upp sina Rotary-banners och intresserade och engagerade fredagsgolfare strömmade in för att vara med.

Sedan kom huvudpersonerna, barnen från ACJ Pakade Primary School, in med Imibalabussen. Fem av barnen hade varit med och hjälp till på Imibala Golf Cup, kul att se dom igen.

Man får en plastpåse, som sen fylls med allt man behöver för ett års skolgång.

Här berättar Mariette för alla vad varje barn får, vilket kan variera lite allt efter behov. Men alla får
skor, skoluniform, varm tröja, jacka, skolväska med pennor, suddgummi etc. Kanske får man tandborste,
tandkräm, underkläder eller sockar, allt efter behov.

Sam och Thuli noterar tillsammans vad varje barn får, vilken storlek etc

Mariette berättar att barnen från denna skolan använder träningsoveraller som skoluniform men att skolorna mer och mer går över till "riktig" skoluniform med skjorta och byxor eller kjol. Vilket hon tycker är synd då ett antal damer i kåkstäderna har startat små syfabriker där dom syr träningsoveraller, jättefina och med god kvalitet. Kanske kan man ställa om verksamheten till uniformer eller annat men oro i lägret blir det.

Björn, vår fotograf, har gjort ett fantastiskt fint collage från Imibala Golf Cup, som han lämnar
över. Tillika fick de barn som var med på Imibala golf Cup fina foton på sig själva, mycket uppskattat!

Checken överlämnas till glada barn

Minst lika glada, Mariette, Robert från Strand Rotary och Stefan. 

Kul att vara med säger Elisabet, Eva, Kerstin och Bärbel

Sedan dags för våra sponsrande vänner att ytterligare sponsra Imibalarestaurangen, som i sin tur sponsrar Imibalas administration och organisation. Imibalas konstgalleri, som ligger vägg i vägg, har likaså samma uppgift. Så det fina är, som ni säkert vet vid det här laget, att alla 90 000 rand som vi sponsorer drar in, går oavkortat till barnen! Viktigt att veta och komma ihåg.

På Imibalarestaurangen blir vi alla omskötta av Audrey, som
har funnits där så länge vi har varit i Somerset West

Tack alla för att ni var med och sponsrade Imibalas barn!
Lycka till alla barn med er skolgång! Stora klasser, många brister
men mycket är också bra! Engagerade lärare, engagerade rektorer, som bidrar, arbetar och gör sitt bästa med små resurser.

!

PADS, ett så viktigt projekt! Sponsra om ni kan!

Detta projekt lanserades så lämpligt den 8 mars, på internationella kvinnodagen här nere hos oss i Somerset West. Initiativtagare är våra vänner Samira och Björn Waenerlund, som också driver Sydafrikabloggen, en viktig institution för alla oss boende här nere i Sydligaste Afrika. Där kan vi läsa om stort och smått, viktiga sakar, roliga saker, bra saker, dåliga saker, helt enkelt om allt som ligger oss nära om hjärtat här nere.

Samira och Björn har båda stora och varma hjärtan och gör många goda insatser för dom boende i kåkstaden Khayamandi i Stellenbosch. Nu senast är det projektet PADS, där fattiga flickor får hjälp med mensskydd, så att dom kan fortsätta gå i skolan även när de har mens.

Även för en svensk kvina kostar sanitetsskydd mycket pengar och för en flicka i en kåkstad är det bara en av oändligt många stora utmaningar. I kåkstaden ska munnar mättas, alla ska ha tak över huvudet, alla ska vara hela och rena och komma i väg till jobb och skola varje dag (om man har jobb förstås och har kläder och utrustning så man kan gå i skola).

När flickorna blir könsmogna kommer nästa stora utmaning - hur ska de få råd att köpa mensskydd så att de kan gå till skolan som vanligt även under sin menstruationsvecka? Många har inte en chans att klara detta ekonomiskt. Resultatet blir att tjejerna tar vad som helst och stoppar i trosorna, tidingspapper, torra löv mm ofta med infektioner som följd.

Samira hittade en lösning, tvättbara mensskydd med tillhörande trosor med så god kvalitet att dom skall räcka i fem år. Kitet kostar 190 Rand eller 134 SEK och löser alltså detta problem för en skolflicka under i princip hennes resterande skolgång. En kvinna som heter Sue Barnes i sydafrikanska östra provinsen KwaZulu-Natal har tagit fram detta.

PADS-projektet innebär att Samira och Björn startar med de två High Schools, som finns i Khayamandi, en kåkstad  med ca 40 000 invånare. I ena skolan , Makupula, finns 827 elever varav 447 är flickor. En arbetsgrupp har bildats och i samråd med rektor och gruppen så har man bedömt att ca hälften av flickorna har inte råd med mensskydd dvs 224 st. Men för att lösa problemet och kunna hjälpa krävs finansiering. Här står PADS-projektets andra ben, att få in pengar. Många har redan bidragit och man har kommit en bit på väg.

Sen fortsätter man med nästa skola och nästa, behoven är oändliga! Så, om ni kan, sponsra gärna genom att sätta in pengar på konto enligt ovan. Och en sak är alldeles säker, allt arbete som görs är ideellt, ingen tar betalt för alla insatser som görs!

Gå gärna in på www.sydafrikablogg.blogspot.se och titta. Första inslaget om PADS är från 8 mars och sedan kommer rapporter kontinuerligt om hur det går. Här står också information om allas vårt projekt Imibala och Imibala Golf Cup. Här står det om våra optiker Bettan och Jan, som har provat ut glasögon tre lördagar i rad i Khayamandi till många människors stora glädje! Att kunna se och att kunna gå i skolan, det är LYCKA!

Sydafrika, ett land som överraskar! Världens första snopptransplantation!

För 47 år sedan, den 3 december 1967, gjordes den första hjärttransplantationen i världen på Groote Schuurs Hospital i Kapstaden av Christian Barnard. Sedan dess har ett stort antal hjärttransplantationer gjorts i alla delar av världen.
Men nu har det hänt igen! På lilla Tygerberg Hospital här i Västra Kapregionen har ett team från Tygerberg Hospital och Stellenbosch University lyckats med den första penistransplantationen i världen!

Den 11 december, 2014, utfördes den av ett team lett av Professor André van der Merwe, chef för urologkliniken, under en 9 timmar lång operation. Nu, mer än tre månader senare, mår den 21-årige patienten väl och alla hans fysiska funktioner är återställda, fantastiskt!

Ett stort framsteg och ett fantastiskt arbete av ett helt team läkare, sköterskor, lärare, studenter, administratörer, ett stort antal människor har varit involverade som alltid! Och ett stort, stort tack till den unge man, som gjorde detta möjligt! Som inte finns i livet längre och som säkert gett bort även andra delar av sin kropp, hjärta, lungor, njurar, lever och hornhinnor. Tack vare honom så får ett antal människor ett bättre liv och ett förlängt liv!

Mest fantastiskt är det för att här i Sydafrika finns det ett stort behov! Varje år förlorar ca 250 unga män i Sydafrika sin snopp i samband med komplikationer efter initieringsriter. Den största folkstammen, Zulu, praktiserar inte omskärelse men enligt den näst största, Xhosastammens kultur, så krävs en ceremoni för att unga pojkar skall bli män. I processen ingår omskärning, ofta ute i bushen och ofta utförd under mycket primitiva former. Mycket annat ingår också, hur man bygger en riktig hydda, hur man gör för att bli en bra familjeman, hur man behandlar kvinnor och äldre och mycket mera. Detta sistnämnda låter onekligen som bra saker. Ofta stannar man under isolering kanske tillsammans med andra unga män ute i bushen ett antal dagar.
Den 21-årige grabben genomgick sin initieringsprocess och omskars traditionellt. Han amputerades efter att svåra komplikationer uppstått. Detta för att rädda hans liv.

Ofta har dessa unga män (eller deras föräldrar) det inte speciellt gott ställt och har heller initialt inte heller råd med läkarbehandling i tid. Därför kan det gå så här illa. Men nu finns det hopp! Redan står 9 unga män på väntelistan för transplantation. Men det kostar förstås pengar. Dom flesta som behöver transplanteras är fattiga . Dom samhälleliga funktionerna i Sydafrika är hela tiden svårt ansträngda.

Av Sydafrikas ca 53 miljoner invånare så har 16 miljoner socialbidrag och bara 5 miljoner är skattebetalare. Bara den ekvationen säger att det kan inte gå ihop. Vägar, skolor, utbildning, sjukvård, allt måste betala med dessa pengar. Sydafrika saknar heller inte korruption och en del pengar går ju absolut i fel fickor, sorgligt nog i detta land som behöver varje skattkrona att användas på rätt sätt.

Etablering av nya företag, lättare beskattning av företag, enklare regler runt företagande, vad kan man göra? Uppmuntrande av utländska investerare istället för tvärtom?

Många i Sydafrika saknar utbildning, detta är säkert det allra viktigaste! Har vi sagt det förut? Med kunskap kommer tilltro till att man kan och respekt för varandras kunskap och förmåga och utveckling!

Men, härligt, grattis du unge transplanterade man, till att du fått tillbaka din snopp. Må du behandla den väl! Sydafrika, ett land fullt av överraskningar, man blir så imponerad!

Maria har blivit farmor och fått nya sängar!

Maria, vår otroligt duktiga och strävsamma städerska med fem barn, har blivit farmor. Hon är bara 40 år och tycker nog att det är lite tidigt men hennes äldsta son Jerome, 18 år,  har blivit pappa. Mamma är hans 17-åriga flickvän och dom är verkligen så glada över sin lille son. Maria är också så glad och stolt.

Farmor Maria med första barnbarnet

Jerome och hans lilla familj

Jerome har slutat skolan och arbetar på bygge, För två år sedan var han en spinkig liten grabb. Nu är han 181 cm lång och har också blivit rastaman, låtit sitt hår växa, har stor mössa. Vi känner bara en kille som är rastafarian och det är Michael, vår tidigare trädgårdskille. Han spred bara goda vibrationer omkring sig, drack inte, rökte inte (kanske lite pot nån gång), tänkte på att vara en bra pappa och sa att det ingick i hans rastareligion att säga ifrån när saker och ting och människor blev fel/uppförde sig fel. En bra förebild.













Men det som också hänt (och som gör Maria glad) är att vi köpt våningssängar till Maria, så att alla i hennes 35 kvadratmeter stora hus får lite bättre plats. Hennes syster har fått Marias gamla sängar.

Jerome skruvar sängar och så ammas det i bakgrunden

I lördags var det dags. Då levererades två våningssängar från Bed City. Maria hade rymt ut hela huset för att få in sängarna. Så på denna tomma yta skruvades sängarna ihop. Jerome hjälpte till. Marias yngsta, Allister och Wesley, skuttade omkring och tyckte det var jättekul. Grannarna var med och kollade. Nya sängar, en stor händelse i Sir Lowrys Pass Village, så mysigt

Mysigt med nya sängar tycker Wesley och Allister

Maria flyttade in i huset helt nyligen, ett ljusgult aluminiumhus. Det bästa är att det finns vatten och toalett inne. Marias syster och två bröder bor i samma område. Dom hjälper varandra mycket. Någon av våra vänner sa, att bo i en kåkstad är som att bo på en campingplats. Man träffas, äter tillsammans och hjälper varandra med stort och med smått. På många sätt har man det gott men materiellt sett är det ibland väldigt enkelt.

Det brinner ....

I söndags, den 1 mars, sista dagen här före hemresa till London, skulle Peter åka till Muizenberg ute på Goda Hoppsuddens östra kust och surfa. Han fick vända, välja ny färdrutt och söka sig över till västra sidan, då det brann på höjderna övanför Muizenberg.

Bilderna kommer alla från Cape Times, lite oklart var exakt denna bild är tagen men den
visar verkligen intensitetenoch flammornas skrämmande storlek

På måndagen hade branden spridit sig över mot Nordhoek och Hout Bay på västra sidan. Skrämmande otäckt, vilken kraft elden sprider sig med. Hus brann ner, människor blev hemlösa. Över 400 brandmän slet med eldens bekämpning. Måndag-tisdag var också en av de varmaste dagarna i mannaminne. I Stellenbosch, en bit härifrån, uppmättes 44 grader Celsius! Tidigt tisdag morgon stod jag på vår altan och såg flammorna stå höga ovanför Muizenberg ca 4 mil bort. härifrån kunde jag inte se det, men helikoptrar flög hela tiden och vattenbombade området. Piloterna gjorde heroiska insatser likväl som alla brandmännen, som outtröttligt kämpade på i en otrolig hetta

Hettan är olidlig, bushen är så torr, vattenslangens kraft så liten ....

Förhindra spridning, det viktigaste av allt ..

Det som var fantastiskt var det sätt som alla hjälptes åt på. Människor kom med mat, dricka och förnödenheter till alla som bekämpade elden, frivilliga brandmän kom från alla håll, grannar sprutade vatten på varandras tak för att hindra elden att ta fäste. Stora träd höggs ner av frivilliga för att likaså hindra elden från att ta fäste.

Överallt över hela det branddrabbade området, Muizenberg, Noordhoek, Tookai, Lakeside, Clovelly, Hout Bay, så sattte voluntärer upp samlingsställen på brandstationer, i kommunhallar eller bara vid vägkanten och tog hand om och distribuerade mat, vatten, frukt, dricka, smörgåsar och te. Folk kom också med ögondroppar, koksaltlösning och is. Allt organiserades över "sociala media" (Facebook, Twitter) och människor bara kom. Men till slut sa en utmattad brandman: allt är så fantastiskt och jag vill inte vara otacksam men inga mer jordnötssmörgåsar, tack!

"You´re hot, thirsty and you want water and something solid to eat - fruit is good. Not peanut butter sandwiches. They just stick to the roof of your mouth"!

Det mest ofattbara är förstås att människor så plötsligt och katastrofalt förlorar sina hem. Detta hus låg i Tokai. Denna kvinna och hennes man har förlorat allt men har livet i behåll. En av helikopterföraran med över 10 000 flygtimmar bakom sig, omkom också när hans helikopter plötsligt av okänd anledning förlorade sin flygkraft. Så sorgligt.

Jag läste en senare artikel där journalisten förundrades över denna kraft i männoskors engagemang i dessa plötsligt påkommande katastrofer. Kanske är det vad vi människor orkar med? Alla dessa stora vardagliga problem som finns att lösa, kanske är dom för stora, kanske tar det för lång tid, för mycket kraft att lösa allt. Här går det trots allt över, det tar slut.

Jag läste också om faror, som kommer efter en jättebrand som denna. Det är tex råttor och möss, som inte kan vara kvar i sitt vanliga buskområde, dom flyttar istället in till stan!
Och det är sant, i går, en vecka efter branden så var Stefan och jag i Kapstaden. Vi tog en promenad i stadsparken, Company Garden. Där såg vi en mängd små söta livliga ekorrar men vad är detta, en smal svans? Och minsann, såg vi inte på kort tid, två stora kraftiga råttor, som letade mat i den fina parken. Dom uppförde sig precis som dom behändiga ekorrarna, avslöjade enbart av sin smala svans. Säkert normaliseras och minskas detta efter hand men vi är inte vana att mötas så ogenerat och mitt på ljusa dagen.

I går brann det igen. Denna gång närmre oss här i Somerset West och bakom Helderberg Nature Reserve. Brandröken låg tät över Helderberget, Det känns inte så bra men i dag är allt lugnt igen. Tack alla fantastiska brandmän, som sliter med denna uppgift! Ni är verkligen fantastiska!

Sista kvällen, sista lunchen och sen hej då!

Tiden går så fort. Sista kvällen går vi alla på Vergelegens fina vingård, på "Starlight Classics". En konsert där vi lyssnar på vacker musik, framfört med en fantastisk ljud- och ljusanläggning på en färgstark scen under stora vackra träd. Afrikansk musik, klassisk musik, filmmusik tex ur Frozen, Let it go, balett mm. Vi njöt av allt.

Vi sparkade boll på gräsmattan, vi kastade gris, vi hade lite picknick på vin och snacks.Vi satt långt bak så att vi inte skulle störa mera seriösa lyssnare. Ola och barnen lyssnade och sparkade samtidigt, vilket gick så bra. Viggo träffade också några stora killar att sparka med, kul.

Vera och Isabell vandrade i väg efter en stund och hittade en mysig kille att prata med. Lisa och barnen åkte hem i halvlek och hittade hem alldeles utmärkt. Liten oro kanske fanns, för dom söta barnen sa: ska vi inte hämta pappa?
Men pappan var kvar och såg till att söt Vera och söt Isabell kom hem. Men först vi var alla kvar till det vackra slutet. Mycket fint var det!

Scenen är långt där framme men ljudet och ljuset bär fantastiskt

Peter och Miriam med tända ljus i slutet på kvällen

Sista lunchen ute åt vi på lördagen på Somerbosch vingård, vårt trevliga stammisställe. Här tog Ola och jag ostron och vitt vin till förrätt, så gott! Även här var bollen med. Det finns ju gräsmattor överallt. Maten på Somerbosch var jättegod tycker både barn och vuxna

Vi har det bra i trädens skugga

Pommes frites och toast, jättegott!

Sen var det dags att åka hem i tur och ordning. Först åkte Vera till flygplatsen, sen Isabell och vår granne Ian körde till flygplatsen båda gångerna i sin shuttlebuss. Sen var det dags för övriga Gunnarssons på kvällen och på söndag eftermiddag var det Peter och Miriams tur.

Sista bilden, hej då hoppet i grinden! Taget av Vera på väg till flygplatsen i bilen!

Tack käraste familj och Isabell för underbara dagar, tack för allt roligt vi haft tillsammans. Tack Lisa för den fina almanackan som nu sitter uppsatt på köksdörren och som bara är så fantastiskt fin!Ses snart igen! Jättekramar till er alla!

Vad gjorde vi mera?

Ja, vad gjorde vi mera dessa egentligen inte så många dagar? Vi upplevde ju så mycket tillsammans. Peter och Miriam jobbade en del, Miriam på Bloombergs inne i Kapstaden och Peter på vilket café som helst eller här hemma. Peter surfade och njöt av havet.
Varje dag (nästan) skulle vi äta frukost och middag hemma. Lunch åt vi oftast ute, fantastiskt skönt! 11 personer, det går åt lite mat! Här kommer ett axplock av bilder som visar vår underbara vardag:

Här äter vi fantastisk pizza på nära vingården Lourensfords söndagsmarknad

Isabell och Viola skriver bokstäver i pysselboken

Viggo och Viola lägger svåraste tredimensionella Kitty-pusslet

Stort, äntligen klart! Mamma, Isabell och Miriam beundrar!

Vi spelar kort, massor med kort, på dagar och kvällar. Bubblan och Finns i sjön är vi världsmästare på!

Stefan återhämtar sig, mycket sakta men säkert. Här kollar Stefan sin medicinlista!

Det går åt mycket mat! Här shoppar Peter och Vera lös på Chequers

Vi badar mycket ..

En del badar mer än andra, Ola är verkligen en outtröttlig badpappa!

Frukostdags, solen kommer så sakta fram, det är skönt att bara sitta!

Här är vi på Vredenheim mitt i maten. Denne unge tigerhanne ska ha sin kyckling
och är lite smått irriterad. Vid matdags är det han som bestämmer och all övrig
tid är det tigerhonan som bestämmer, så kan det vara ibland!

Vi är mera sansade, lejonhannen och jag! Går åt varsitt håll. Han har också fått en
tunn liten kyckling till middag.

Tatueringar i guld och silver är inne. Vera fixar ..

Så här snyggt blev det!

Visst har vi haft det bra! Även Stefan piggar på sig så smått!